Jag tog ett sista bloss på ciggen jag höll i handen då jag hörde fotsteg närma sig. Snabbt tittade jag mig omkring och fick syn på en tjej i min ålder, hon stirrade på mig men jag ignorerade henne. Tjejen försvann ut ur skogen, jag slängde bort cigaretten och tog mig ur skogen med raskare steg än vanligt. Jag orkade inte stanna här mer, speciellt inte bland allt folk i skolan. Jag drog med mig min väska och gick ner på den vita trottoaren, utan att kolla mig för gick jag över gatan. Bilarna stannade till med tjut och tutandes väntade de på att jag skulle gå över. Jag släpade smått med fötterna när jag gick, bara för att jävlas, tillslut var jag över gatan. Jag vände om mot en annan skog, våran villa var nämligen i mitten utav en stor skog. Jag kom in i den nu vita skogen, med snön knastrandes under mina kängor gick jag upp för yttertrappan. Jag sparkade av snön från mina skor innan jag fingrade upp nyckeln från min ficka och tog mig in i huset. Jag stängde dörren efter mig och hoppade ur ytterkläderna, nyckeln slängde jag mot den lilla skålen som stod på byrån i hallen. Jag träffade exakt och drog ett snabbt leende över mina läppar, aldrig har jag kunnat träffa den förut. Detta som höll på att hända med mig kanske inte var så farligt ändå, jag menar det är ju bara bra saker som hänt hittills. Tänkte jag och fortsatte in mot det stora vardagsrummet. Jag gick fram till den öppna elden och greppade tag om tändstickorna och satte eld på träet. Jag kände värmen från elden då jag backade bakåt, plötsligt ringde det i min mobil. Med snabba steg tog jag mig till hallen och tog ett tag om mobilen, i samma rörelse svarade jag.
"Hallå?", sa jag med lite för ivrig ton.
"Hannah, är du hemma?", hörde jag Julies röst säga.
"Aah, jag mådde inte så bra så jag gick", svarade jag så övertygande som möjligt. Om Julie skulle veta bad som hade hänt skulle hon skicka mig till kuratorn direkt, snacka om en överbeskyddande kompis.
"Aha, synd. Men du slå på nyheterna!", ropade hon smått. Jag gjorde ett förvånat uttryck men satte på TVn med hjälp utav fjärrkontrollen. James Collins, en nyhetsreporter satt och pratade om ett mord som nyligen hänt. Jag förflyttade mig närmare skärmen och såg att det var Mrs. Richards som hade blivit identifierad som den mördade. Jag drog efter andan och satte ner telefonen bredvid mig, noga kollade jag på den döda kroppen som visades i korta klipp på TVn. Mrs. Richards hade blodiga ärr på halsen, konstigt? Jag tog tag om telefonen igen och hörde att Julie höll på att prata.
"Hannah, är du där?", frågade hon tillslut.
"Eh, aah. Vet dom vad det var som dödade henne?", frågade jag.
"Nej inte än", svarade Julie.
"Okej, jag måste gå nu", sa jag och la på. Jag slängde iväg mobilen i soffan och tog mig upp på fötterna. Varför skulle någon vilja döda Mrs. Richards? Och varför befann hon sig i skogen på skoltid? Suckandes och grubblandes gick jag runt framför elden och TVn. Detta var allt för mysko. Det finns bara en sak jag kan göra, gå dit själv och se efter. Jag tog mig ut ur huset och fortsatte igenom skogen med raska steg. Jag behöver verkligen veta vad det är som egentligen har hänt, jag menar Mrs. Richards var ju en sådan bra lärare. Och snäll dessutom. Jag tog mig till skogen där allt hade hänt, stället var fullt med polisbilar, poliser och annat folk. Jag gick med tysta men snabba steg runt om mordplatsen samtidigt som jag försökte verka diskret. I ögonvrån fick jag syn på en kille, han var lång och hade mörka kläder. Men när jag vände mig om var han borta.
_____________________________________________________________________________________________________________

Sådär, kanske inte super bra men men.

//Lovi.

Jag kände hur jag behövde gå ut och ta lite luft. Jag förstod inte vad som var med mig. Varför grät jag egentligen? Jag mådde ju hur bra som helst? Jag bestämde mig för att säga till min mattelärare Mr. Fowler att jag inte mådde bra och behövde gå hem. Mr. Fowler sa att det var okej och klickade in i sin dator att jag hade giltig frånvaro.

Jag gick ut ur klassrummet och nerför den breda stentrappan. När jag kom fram till mitt skåp tog jag upp nyckeln och låste upp det. Jag lämnade min mattebok och greppade tag i väskan. Jag slängde igen skåpet med en väldig smäll så det ekade i den stora hallen. Det var ingen annan där eftersom alla klasser hade lektion.
Jag drog mig ut mot skolgården och stannade precis utanför dörren och tog några djupa andetag luft. Det var skönt att få komma ut. Nu tänkte jag ta en omväg hem, bara för omväxlingens skull, så jag rundade skolan och kom in i den stora skogen. Jag gick längs stigen och runt mig hade jag höga träd som vajade i vinden. När jag kommit en bit in i skogen fick jag syn på en tjej. Hon stod där och rökte en cigarett. "Smygrökare", tänkte jag och kände hur jag glodde på henne. Hon tittade på mig och jag slängde iväg min blick på någonting annat. Antagligen hade hon redan märkt att jag tittade på henne, men det var värt ett försök.
Jag fortsatte i rask takt hemåt och när jag kom till slutet av skogen fick jag en jobbig känsla. Det var som om jag var stressad över något. Känslan blev allt tyngre och tyngre och jag fick en sprakande huvudvärk. Jag sprang hem och när jag kom innanför dörren pustade jag ut. Det var skönt att vara hemma. Huvudvärken försvann helt plötsligt. Konstigt. Jag gick direkt in genom köket fram till vardagsrummet och satte på teven. Det var något som jag alltid gjorde när jag var ensam hemma, bara för att slippa höra alla obehagliga ljud. Jag gick tillbaka till hallen och tog av mina ytterkläder och skor. Jag hängde allt i den stora garderoben och ställde skorna på golvet inne i den. Sedan gick jag tillbaka till vardagsrummet och satte mig i soffan. Det var nyheter på teven. Jag brukade titta på nyheterna ibland när jag hade tråkigt. Jag höjde volymen och hörde hur nyhetsreportern James Collins med sin mörka maskulina röst sa:
"...idag. Det var en tolvårig pojke som hittade kvinnan i skogen. Hon hade blodiga ärr på halsen. Polisen kom genast dit och håller på att identifiera henne. Mer information kommer ikväll klockan sju, ha en fortsatt trevlig dag!"
Jag tittade på skärmen och tänkte på att det var den skogen som jag just gått i. Ändå hade jag inte sett någonting? Plötsligt ringde telefonen.
"Hej, det är Nicole" svarade jag.
"Hej, det är jag. Varför gick du hem?" hörde jag Lola, min kompis, säga.
"Jag mådde inte så bra, fick ont i huvudet. Mr. Fowler sa att det var okej att jag gick."
"Jaha, okej. Men krya på dig då!" sa Lola och lät lite upprörd.
"Var det något särskilt du ville?" frågade jag.
"Just det. Hela skolan fick sluta tidigare idag" Lola lät fortfarande upprörd. Det var konstigt, för oftast brukade hon bli glad om man slutade tidigt.
"Var inte det kul då?" frågade jag henne.
"Jo, eller nej. Mrs. Richard kom aldrig till sin första lektion och sedan ringde polisen rektorn och sa att de hade hittat henne död i skogen" sa Lola snabbt och brast ut i gråt. Jag var riktigt chockad. Var det Mrs. Richard? Var det henne det handlade om på nyheterna?
"Va?" nästan skrek jag i telefonen. "Eller jag såg det på nyheterna, men var det hon?!"
"Jaa" Mrs. Richard hade varit Lolas favoritlärare och var alltid duktig på att hålla lektioner och lära ut.
"Men nej, fy vad hemskt!"
"Ja, men jag måste gå nu" sa Lola och lade på luren innan jag hann säga 'hejdå'.
Jag tittade tomt framför mig. Hur kunde Mrs. Richard vara död? Och vad gjorde hon i skogen?

____________________________________________________________________________________________

Tredje kapitlet. Har lite fantasibrist, framförallt när det gäller namn, men också kring handlingen. Hoppas det blir bra ändå! Kommentera gärna! 

//Nea

Jag låg ner utvilad mot den mjuka madrassen, täcket kändes varmt mot mina bara ben. Jag suckade högljutt med kudden löst tryckt mot ansiktet, snart skulle jag vara tvungen att gå till helvetet igen. Motvilligt drog jag av mig det vita täcket och dunstade ner på trägolvet under mina fötter. Kylan spred sig runt om mig som ett tunnt lager, snabbt tog jag mig fram till det vitklädda fönstret och stängde det med en smäll. Snön runt omkring skakade till och ramlade ner från sin plats. Jag följde snön med blicken, satte mig på fönsterbrädan och kollade ut mot horisonten. Jag fick ett tag om mitt svarta anteckningsblock som jag alltid gömmer i sprickan under fönsterbrädan, öppnade den diskret och tog fram en ny sida. När jag fixat till det pösiga nattlinnet började jag skriva ner några ord i boken. Under natten hade jag kommit på några meningar till den nya låten jag höll på att skriva. Snabbt stängde jag blocket och hoppade ner från fönsterbrädan, tog mig fram till min garderob och drog på mig mina kläder. Mitt långa blonda hår lät jag hänga på varsin sida utav mina axlar, jag drog fram en av mina beanies och satte den på huvudet. Snart var jag framme vid mitt sminkbord, jag drog på concealer, lite rouge, ögonskugga, eyeliner och mascara. Många tycker att jag har en väldigt annorlunda stil, jag kan i och för sig förstå vad dem menar - för det mesta. När jag fixat till mig tillräckligt tog jag ett tag om min svarta skinnväska och dumpade ner skolböckerna i den innan jag kastade en blick över till klockan som visade 07.40 Med enkla rörelser tog jag mig ner för trappan och in i köket där jag greppade ett grönt äpple som jag tuggade i mig snabbt. Snart var jag påväg till skolan, den snötäckta vägen knakade under mina svarta kängor då jag tog steg för steg mot skolan. När jag kom dit stod andra elever runt om skolan, pratandes lyfte de sina blickar och stirrade på mig när jag gick förbi dem med högt huvud. Jag log smått då jag öppnade den vanligtvis tunga dörren men som nu var lätt som en fjäder, jag mötte på några andra elever men struntade i deras blickar och tog mig istället till mitt skåp. Diskret fingrade jag upp min skåpnyckel ur fickan och förde den mot låset, när jag skulle låsa upp gick nyckeln tvärt av. Jag lyfte på ögonbrynen och studerade den avknäckta nyckeln, konstigt de här nycklarna är ju gjorda utav järn. Hur kunde

den gå av sådär?
"Hannah, tänk snabbt!", ropade någon bakom mig men innan jag hunnit reagera hade jag en basketboll mellan mina händer. Hur kunde jag fånga den så snabbt? Jag drog efter andan och stirrade på den orange bollen i mina händer. Eleverna runt om mig stirrade förvånat på mig. Jag är säker på att den här bollen var meningen att träffa mig men istället fångade jag den. Fortfarande chockad kastade jag iväg bollen, men då hände det omöjliga. Jag träffade basketbollen rakt i papperskorgen några meter ifrån mig. Jag stirrade på papperskorgen chockat, drog till mig min väska och tog mig ut ur skolan. Vad var det som hände precis? Jag kände hur mitt hjärta dunkade hårt och snabbt mot min bröstkorg jag passerade flera andra elever på vägen ut. Jag kunde inte stanna kvar här, något väldigt mysko höll på att hända här. Jag tog mig runt skolan och gick vidare mot skogen, jag behövde bara en kort paus. Jag drog upp en cigarett ur väskan och tände den med hjälp utav metalltändaren, med skakande händer förde jag ciggen mot munnen och tog några försiktiga bloss. Denna dagen har börjat väldigt konstigt. Vad är det som händer?

_____________________________________________________________________________________________________________

Kommentera?

//Lovi.

Här kommer första kapitlet, hoppas du gillar det! :)
//Nea
_____________________________________________________
[Nicole]
Jag slog upp ögonen och kollade på den digitala klockan som stod på nattduksbordet. Den visade 06.22 Skolan skulle inte börja förrän två timmar senare. Jag försökte somna om, men lyckades inte, så jag steg upp ur sängen och drog upp rullgardinen. Utanför låg ett vitt pudertäcke över gräsmattan. Det hade snöat! Snö var något av få saker som jag verkligen avskydde, blött, kallt och äckligt!
Jag bestämde mig för att fixa lite på mitt rum så det skulle vara fint när jag kom hem. Jag tog upp gammal tvätt från golvet och gick in med det till tvättstugan som låg mittemot mitt sovrum. Sedan gick jag tillbaka till rummet och tog undan saker från skrivbordet. Jag skulle precis lyfta en ljusstake, men så tappade jag den. Jag dök ner på golvet för att fånga den och på något sätt lyckades jag! Precis innan den hade landat på golvet och gått i tusen bitar så fångade jag den. Jag stod och höll den i min hand och tittade på den i några sekunder. Sedan satte jag den där den skulle stå och fixade i ordning böckerna som stod på hyllan över skrivbordet.
Jag gick till min garderob och valde ut en outfit. Det fick bli ett linne, en poncho och ett par vita jeans. Jag satte på mig kläderna och gick in till köket för att koka en kopp te. Jag fixade lite frukost och satt och åt den och drack mitt te i lugn och ro.
Klockan var redan 07.48 så jag tänkte börja ta mig till skolan. Jag lockade mitt hår lite snabbt och tog sedan mina skor och min väska och gick. Det brukade ta tjugo minuter att gå. Jag föredrog att gå före att ta bussen, det var mycket lugnare och mer fridfullt.
Väl framme vid skolan var klockan fem över åtta. Mina skor var helt blöta vid klackarna och jag hade små snöflingor på huvudet. Det hade gått fortare att gå idag än andra dagar, konstigt det också. Jag gick hur som helst till mitt skåp och låste upp det. Första lektionen skulle vi ha matte, så jag tog min mattebok med mig och gick upp en trappa. Jag satt på en bänk och väntade utanför lektionssalen i tjugo minuter, sen kom min kompis Lola. Hon satte sig bredvid mig på bänken och hon berättade om vad hon shoppat på stan dagen innan.
Vår lärare kom och vi gick in salen. Vi började jobba i våra böcker och plötsligt kände jag hur ledsen jag blev. Jag kände att jag hade lust att börja gråta. Jag visste inte varför, det bara kom. Jag tittade upp på killen som satt snett framför mig och såg att han skakade lite grann. Han var helt röd i ögonen. Plötsligt rann en tår nerför min kind och jag böjde mig ner över boken för att den inte skulle märkas. Vad var detta? Varför satt jag och grät?
_________________________________________________________
Detta var kapitlet, var tvungen att skriva lite snabbt eftersom jag ska iväg nu. Hoppas det verkar spännande! :)

Nicole är 17 år och utvald till att bli vampyrjägare. Hon är en tystlåten tjej, men har inte svårt att prata med de hon känner. Nicole kan vara kaxig och bestämd om det behövs. Ibland kan hon vara impulsiv och göra saker utan att riktigt tänka efter. Hon måste alltid ha kontroll över allting och veta hur det ligger till, annars blir hon stressad. Folk som inte känner Nicole tycker att hon är lite mystisk, eftersom hon inte säger så mycket. Hennes magiska krafter är att kunna känna hur andra känner och förstå deras situationer. Hon är även riktigt smidig, snabb och stark.

___________________________________________________________________
Detta var min karaktär. Hoppas du kommer läsa berättelsen!
//Nea

Hannah är ganska tystlåten av sig och håller sig för det mesta för sig själv. Men hon är dock väldigt beskyddande av sina vänner och sin familj, hon hamnar ofta i trubbel för att hon brytit mot reglerna eller för att hon hamnat i bråk. Hannah är faktiskt mycket smartare än vad folk tror om henne, hon har A i nästan alla ämnen i skolan. Hon har också en passion till att sjunga, det gör hon så ofta hon kan. Hon är ganska uppkäftig och kaxig vilket inte många tycker om, vilket hon inte bryr sig om heller. Självklart finns det något i det hon gör, hon vill skydda sin riktiga identitet.

Hannah har också en uppgift/ett öde, hon ska beskydda människorna från onda varelser såsom vampyrer. Hon kan också få folk att lida igenom tankarna - alltså skada dem. Hon är också övernaturligt stark, snabb och smidig. Hannah är inte ensam i detta.
_____________________________________________________________________________________________________________

Btw, vi ska börja skriva igen om ni inte förstod det!

Kort beskrivning till min karaktär i den nya novellen vi ska skriva.
//Lovi.

Hej allihopa!
Som ni kanske märkt, så har jag, Nea, inte bloggat någonting under de senaste månaderna.
Detta beror dels på att jag inte har fantasi, men också på att jag bytt skola, kommer hem sent på dagarna, har massvis med läxor och aktiviteter och kompisar på fritiden. Jag har till exempel varit på körresa med min kör och vi har haft en konsert.

Tyvärr kommer jag inte fortsätta heller, men det var kul så länge det varade, eller vad jag ska säga.
Tack för att du tagit din tid och läst detta.

Kram Nea

Hej! Förlåt att vi inte skrivit på jätte länge, men både jag och Linnea har varit alldeles för upptagna helt enkelt. Tyvärr så har Linnea bestämt att hon inte vill vara delaktig i denna bloggen längre, hon skulle skrivit detta egenligen men hon har inte gjort det. Jag har ingen aning varför? Jag har ju sagt till henne jätte många gånger att hon måste skriva det till er. Jaja, vi ska iallafall stänga ner denna bloggen! Ifall ni vill läsa mer av vad jag skriver så kan ni kolla in på min nuvarande blogg som jag har med min andra kompis Sara. -

magicnovels.bloggplatsen.se

Bloggen handlar om Annabelle och Destiny James, 16 år, som är kusiner. Deras föräldrar är Ariana & Louis Tomlinson, Harry & Letty Styles (Det finns en novell före som handlar om föräldrarnas liv. För att fatta allt kanske man ska läsa båda!) Plötsligt blir tjejerna varulvar och får hantera det tillsammans med några andra av deras kompisar. 

Checka in vetja! :)

Kommentera gärna. 

// Lovi <3

Hejdå gamla bloggen & hej nya! :3